Lagom lagligt

Farmaceuten Lena Lindholm hade aldrig kunnat ana att hon skulle få sparken. Det var skrikande farmaceutbrist i hela Sverige, men hon hade slutat dalta med kunder som hade fel och börjat följa den farmaceutiska lag- och moralkompassen. Som tur var hade hon blottat allt på Facebook efter några opassande glas vin för mycket. Chefen för Försäkringskassans utrikessektion, vän med hennes vän Alicia, skickade henne ett PM och erbjöd henne jobb på stående fot. De behövde någon som var lika otillmötesgående som hon. De behövde någon som förstod vikten av ett nej utan onödiga krusiduller. Nej behövde inte förklaras om det inte överklagades. På apoteket, hennes tidigare jobb, behövde man be om ursäkt även när kunden hade fel, för att inte förolämpa kunden som skällde ut farmaceuten som hade rätt.

Dagen hade börjat som vanligt och ingen mer än Lena kunde gissa att hon 10 timmar och 15 minuter senare skulle få sparken.  Hon skulle ha fått gå tre timmar tidigare, men eftersom chefen Maria behövde göra ett nytt schema och Lena var tvungen att jobba övertid och täcka upp för alla fick verkställandet skjutas upp till efter stängningen. Hon skulle inte förlora sin legitimation eftersom hon följde alla regler till pricka. Däremot ville inget apotek ha en ifrågasättande farmaceut som inte var flexibel med regler och lagar. En farmaceut skulle vara lagom flexibel, men inte för mycket så att Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Tand- och läkemedelsförmånsverket och E-hälsomyndigheten reagerade.  Det var upp till varje farmaceuts ansvar att tolka regelverken, men eftersom apotek hör till samma bransch som mataffärer och klädbutiker skulle man också vara affärsmässig och sälja allt som gick att sälja även om det innebar att man såg åt ett annat håll.

Dagen började med att Lena öppnade dörren till jobbet en halvtimme för tidigt. Det var viktigt att vara där i tid, hinna stryka apoteksrocken så att hon såg professionell ut. Innan apoteken privatiserades hade hon haft samma frisyr i nästan trettio år, råttbrun page. Det passade bra att kunna stryka håret bakom örat när en kund kom med tjugo pappersrecept och inte kunde bestämma sig för vilken medicin hen skulle ha. Strax innan avmonopoliseringen tvångsförflyttades hon till ett annat apotek som skulle bli uppköpt. Någon annan behövde hennes trygga statliga tjänst. Nu jobbade hon på apoteket Liljekonvaljen, ett privat apotek som hade mer schampoflaskor än Alvedon på hyllorna. Medicinen fanns där för att de skulle få behålla apotekstillståndet, men det var tandkrämen och de dyra hudkrämerna de tjänade pengar på.  Nu när hon jobbade på Liljekonvaljen skulle det se ut som hon jobbade på NK. Det skulle vara högklackat med breda klackar för det gick inte att bära tunga plastbackar med stilettklackar. Backlyften hade gått sönder på Apoteket AB:s tid, men eftersom de inte gjorde den årliga tvåprocentiga höjningen av bruttovinsten fick de vänta med inköpet. Apotekskedjan Mera AB tillät håret få vara hur som helst utom page, onaturligt eller råttfärgat. Lena hade köpt upp hela ÖoB:s lager av Garniers hallonblonda ton som skulle räcka tills hon gick i pension om 4 år, 6 månader och 3 dagar. Läppglans var obligatorisk, men det fick absolut inte vara rött så att det inte uppstod tvister om vad som egentligen såldes på apoteket.

Lena blev stående vid dörren. Hur i hela friden skulle hon komma in? Korridoren var täckt med plastbackar från leverantörerna. Någon hade slängt tomma wellpappkartonger över golvet. Snabbt tryckte hon sig in och stängde dörren. Hon hade sett Leif gå förbi henne. Han hade varit hennes favoritkund och alltid luktat svagt av folköl. Sedan hade han gått över till knark efter att han i fyllan snubblade och bröt några revben. Hans läkare kunde inte hålla koll på hur mycket han skrev ut, förrän Leif blev beroende och behövde mer. Lena saknade den gamla flörtiga Leif. Nu ville han bara hoppa över disken och sno några obevakade morfinaskar.

Hon sparkade kartongerna åt sidan och hoppades att Arbetsmiljöverket och Brandskyddsinspektionen inte skulle komma på besök. Dagarna innan nya kampanjer var personalingången alltid fylld med varor som de skulle sälja under några hektiska dagar och hoppas att inte brandlarmet löstes ut.

Telefonen ringde. Det var chefen. Hon var sen för hennes barn ville inte gå till skolan. Lena ville inte heller gå till jobbet och tänkte på att hon snart skulle pensionera sig eller i alla fall bara hoppa in några timmar för det saknades farmaceuter i alla apotek. Chefen meddelade att Karin vabbade, Elsa hade gått in i väggen igen och Julia hade magsjuka. Lena kunde säkert klara av att jobba själv i några timmar, med den nya kassatjejen Tilda. Lena var ju så duktig och självgående. Inställsam viskade Lena tyst för sig själv.

Prick klockan nio öppnade hon dörrarna och ett tåg av pensionärer med rullatorer stannade vid kölappsautomaten. Tilda syntes inte ännu till. Anders kom in, Leifs kompis, och höll sin hand mot sitt blödande lår. Leif hade blivit sur, krossat en glasflaska och skurit Anders med den. Lena plockade fram tejp som kunde sättas på tvären och höll ihop såret tills nästa fylleslagsmål. Lena tänkte på att hon måste ge det lilla extra och oväntade och föreslog Anders att köpa baginbox eller vin i plastflaskor istället. Som kastredskap skulle de på sin höjd ge någon skråma eller blåmärke.

Lena tittade upp på monitorn. Fyra väntande i receptkön och redan fem minuters väntetid. Chefen skulle inte bli glad. Det var meningen att lämna över långa ärenden till en annan farmaceut, men hon var ensam.

Artur hade lyckats ta första kölappen. Lena visste så mycket om honom att hon kunde skriva hans släkts krönika och sjukdomshistoria. Lena log professionellt mot honom.

– Erik har dött. Han hade bokat lokalen och allt för sin födelsedag. Vad ska vi göra nu?

– Jag går och hämtar din apodosrulle.

– Och förfärliga  hemorrojder. Nu behöver han ju inte tänka på det, men min diarré har blivit värre.

Lena backade leende och sträckte sig efter hans medicinrulle. Artur hade gått över till att beskriva förlusten av sin fru, som inte gick att jämföra med hans kärlkramp. Lena stoppade in rullen i en påse som hon lade i hans lilla nätkorg. Hon pekade bort mot hyllan där det fanns flera diarréstoppande tabletter att välja på. När hon strategiskt hade flyttat honom ur vägen kunde hon trycka fram nästa kund.

– Att det alltid ska vara sådan kö, sa den äldre kvinnan klädd i en beige täckjacka som fick hennes grådaskiga ansiktston att se en aning piggare ut.

Lena nickade och bet sig i läppen.

– Och inte har ni några mediciner heller.

Lena drog med handen över den svettiga pannan och tittade upp på monitorn. 7 minuters väntetid och tre väntande.

– Vad vill du hämta?

– Det ser du väl.

Lena tittade på datorn där recepten var uppradade.

– Enalapril?

– Den använder jag inte.

– Losartan?

– Vad är det?

– Din blodtrycksmedicin.

– Nej, nej, det ska vara det som doktorn skrev ut.

Lena tittade på väggen.  9 minuters väntetid. Hon hade hört samma visa om och om igen. Samma kunder, samma sak varje gång. Lena tänkte på sin man som lämnat henne för en månad sedan för att hon blivit så tråkigt inställsam, lämnade henne för en yngre kvinna, som inte bråkade med apotekskunder i sömnen.

Hon tryckte ut en receptlista och gav den till kvinnan som tittade oförstående på henne.

– Det här är vad du har. Sätt kryss på vad du vill ha och kom tillbaka när du vet.

– Jag vet inte vilka mediciner jag tar. Det har ni alltid hjälpt mig med.

Lena lutade sig över disken.

– Jag lämnar ut mediciner. Jag är inte synsk.

Mannen med tre i könummer kom fram.

– Att det alltid ska vara sådan kö.

Lena sträckte ut sin hand och grabbade tag i medicinlistan och id-kortet han höll i handen.

– Kö bildas av människor. Du är en människa och du har en kölapp, så om du inte vill stå i kö ska du inte ta en kölapp.

Lena log professionellt.

-Så du vill ha Amlodipin. Idag har vi Amlodipin från Krka.

– Jag vill ha det doktorn skrev ut.

Lena tittade på dataskärmen.

-Den kostar 98 kronor mer.

– Jag har frikort, gratis medicin, så jag tar den dyraste och bästa.

Lena suckade.

– Den går inte på frikortet och måste beställas hem.

– Ni har aldrig några mediciner hemma. Varför ska jag betala när jag vill ha det doktorn skrev ut?

Lena drog ut en låda och tog flera kartonger i famnen.

– Så här har vi Novartis, december månads vara, sedan Teva som vi skulle ha sålt slut i november, Krka, Sandoz och Bluefish. Vi har allt utom Actavis för den har inte vunnit några prisförhandlingar.

Nu var det tolv minuters väntetid.

– Jag går till ett annat apotek.

– Ja, gör du det. Du får nog samma svar där.

Fjorton minuters väntetid.

Kund nummer fyra var Gertrud, välkänd för att knäcka nya farmaceuter såsom Elsa som börjat knapra på antidepressiva tre dagar efter hennes första möte med Gertrud.

Tilda gick förbi Lena och stelnade till när hon såg Gertrud.  Lena tittade upp på klockan. Tjugo minuter försenad, men Lena skulle inte nämna det till Tilda.

Gertrud slängde upp handskarna på bordet och halade upp sin 15 sidor långa receptlista. Den hade blivit längre sedan senast. Flera recept på samma läkemedel som hon turades om att hämta för att kunna mjölka det sista av frikortet.

– Mitt frikort går ut i morgon, så jag vill ha av allt.

– Förra veckan hämtade du ut av alla dina mediciner, så de kan inte vara slut än. De räcker i tre månader.

– Var inte uppkäftig. Ta inte de gula omeprazolkapslarna för de tål jag inte.

– Du har redan alla dina mediciner hemma.

– Min doktor har skrivit ut nya recept . Jag ska hämta på dem.

– Nej. Du kan hämta mer om två månader.

– Jag går inte härifrån förrän jag har fått mina läkemedel.

Gertrud satte sig på sin rullator och stirrade ilsket på Lena.

Personaldörren gick upp och chefen Maria steg in. Hon skrattade och log som hon brukade när hon var upprörd.

– Så det ser ut i korridoren. Du får allt städa undan stöket innan du går hem idag.

Maria stelnade till när hon såg Gertrud. Hon viskade till Lena.

– Varför sitter hon där?

– Hon fick inga mediciner, så hon surar.

– Ge henne några. Hon har ju dubbla och trippla recept av samma läkemedel. Något måste ju kunna gå att expediera.

– Hon har mediciner så det räcker hemma i flera år. Vi får inte lämna ut för tidigt.

– Kan du inte vara flexibel?

– Jovisst, men då bryter jag mot regelverk.

– Jo, det förstås, det är ju inte bra. Men det är ju Gertrud. Henne måste man vara flexibel med.

– Du menar olaglig.

– Nej, jag menar flexibel.

Gertrud lyfte upp sin väska och slängde ner den i rullatorns korg.

– Jag kommer att anmäla dig till läkaren och ansvarsnämnden.

Lena lade armarna i kors.

– Det ska bli spännande att höra vad de säger om ditt lilla förråd av sömntabletter och lugnande tabletter. Säljer du dem på gatan?

Gertrud snörpte ihop sin mun och hasade rullatorn framför sig. Tilda hukade sig bakom kassadisken, låtsades som om hon hade tappat ett mynt.

När skjutdörrarna hade stängts vände sig Maria om till Lena.

– Vi måste prata om din attityd. Och de långa väntetiderna.

– Tilda kom sent och jag var ensam.

– Du ser bara problem istället för lösningar. Vi ska ha max fem minuter mellan varje kund.

– Men jag hinner inte bli klar med en kund om han har tio recept.

– Vem har sagt att du måste bli klar? Du trycker fram dem, tar reda på vad de vill ha och ber dem sedan att vänta tills du har gjort samma sak med alla kunderna. När du inte längre har en kö, går du tillbaka till kund nummer ett och expedierar klart. Då har alla fått träffa en farmaceut inom fem minuter och då blir alla glada och nöjda. Det är ju förstås lättare om vi är två eller tre farmaceuter, men kötiderna är viktiga för oss.

– Då bildas en annan kö.

– Den räknas inte. Du måste bli mer flexibel.

– Alltså mer olaglig och se mellan fingrarna.

– Jag menar mer kreativ. Gertrud kan ju faktiskt ha tappat bort sina mediciner.

– Om hon tappar bort en ask har hon ju ändå fem likadana askar skräpande.

Maria kliade sig på hakan.

– Det är ju förstå inte bra för affärerna om vi inte är flexibla. Vi har redan för många anställda.

– Jag är den enda ordinarie här idag, Tilda är på timmar.

– Det är inte sant. Vi har även Elsa, Karin och Julia. Vi är helt enkelt övertaliga och jag kan ju faktiskt också hoppa in som farmaceut. Du är inte oersättlig.

Lena hade inget att förlora, att testa om hon kunde bytas ut.  Hennes man hade redan lämnat henne och väntade barn med den nya. Hon hade aldrig skaffat barn eftersom hon väntade in alla andra farmaceuter. Vem skulle jobba om hon vabbade eller var föräldraledig? Då skulle ingen ha möjlighet att skaffa barn och det hade varit väldigt egoistiskt av henne.

Nils-Erik hade stegat in på apoteket, en välkänd krutburk som fick som han ville, men inte i dag. Han smällde en burk med teststickor på bordet. Eftersom blodmottagningen inte ville ha med hans humör att göra fick han lov att testa sitt eget blod.

– Den här är defekt och jag vill byta in den.

-Du har tyvärr inget recept kvar på det. Den gick ut för tre år sedan.

– Då ger du mig en ny.

– Du får ringa till vårdcentralen och be om nytt recept.

– De här teststickorna är sönder sa jag ju.

– De har gått ut i hållbarhet.

– Hör du mig illa? JAG SKA HA EN NY JÄVLA BURK OCH DEN SKA VARA GRATIS.

– Går du till affären och byter in gammal mjölk?

Nils-Erik drämde handen på bordet.

– Jag åker till akuten. Det kommer att kosta landstinget en jävla massa pengar.

Lena lutade sig fram.

– Då ses vi när du har ett recept.

När Nils-Erik hade gått ställde sig Maria bredvid henne.

– Vi måste ha ett samtal snart, när vi är några fler här.

En ny kund hade tagit en kölapp. Han slängde ett narkotikarecept med Oxycontin på bordet. Lena plockade upp den. Doktorn hade skrivit expeditionsintervall. Det var inget man bröt mot om man inte var väldigt flexibel.

– Jag har mördat, bara så du vet.

Lena granskade ansiktet närmare, tillhörande en man i fyrtioårsåldern, de röda ögonen och ärr som löpte över ögonbrynen.

– Jag känner läkare som har mördat fler än vad du har. Så vad gör vi nu, frågade Lena och log professionellt.