I väntan på Döden

I den lilla finska byn Reipasolo, flera mil ifrån polcirkeln, några kilometer innan ryska gränsen, låg Ilmari Mutteri och väntade på Döden. Döden var försenad förstås. Det var ingen jävel som hittade till Reipasolo, inte ens han. Det gick varken bussar, järnväg eller bil dit, så om man inte var en fågel skulle man inte ens ha märkt att byn fanns där. På kartan var den en liten prick som många tog för en smutsfläck som de med framgång gnuggade bort. För att hitta byn krävdes att man blev borttappad i fyllan. Alkoholet i blodet skulle hålla dig över fryspunkten tills du kravlade in i en bybo och det sista hoppet att frysa ihjäl hade försvunnit. Den som hamnade där, stannade där, tills Döden kom och plockade upp en till det stora kollektivet.

Ilmari Mutteri var förbannad. Han hade hoppats att han skulle få dö ifred, men eftersom Döden var försenad, hade alla i byn fått nys om att byns andliga ledare och schaman skulle till att ta sina sista andetag. De skulle klämma ut de sista visdomsorden ur honom som den sista droppen ur brännvinsflaskan och det var ingen hejd på vad han fick höra. När han dog skulle de få nöja sig med Aarno Heinänen, byns kvinnoman och sädesledare. Han var inte klok, men det var ingen annan heller, men han var en jävel på knåda bullar och betäcka fittor, faktiskt mer produktiv än Döden i byn som hade svårt att ta sin beskärda del när Aarno blåste liv i var och varannan säng. Döden, senast han skördade, var när potatisen och rovorna blev uppätna av den omättliga Vanja Säkkinen, som dog när den sista tuggan passerat munstrupen. Som tur var hon nykterist och följande vinter överlevde barn och vuxna på hemtappad mäsk och hennes svin.

Nåväl, Ilmari Mutteri, hade flyttats från sin egen halmfyllda säng till en lika halmfylld sådan i Frihetens sal, deras andliga hydda, där en och annan sanning hade sagts och var inkilad i de timrade väggarna och påminde byborna om gångna brott såsom incest, skogsskövling på fyllan, och borttappande av grytor. Eftersom grytor inte gjordes i byn var de det mest värdefulla föremålet i Reipasolo och straffet var hårt men rättvist, att dra schamanens heliga näshår för diverse dekokter och krämer i 36 dygn, dvs 3 gånger 12 år lika med 36 år minus 12 tolv månader gånger 1 dygn, allt som var delbart med fyra, ett heligt tal.

”Var fan är döden”, muttrade Ilmari Mutteri och stirrade upp på taket där en liten glipa som det antingen regnade eller snöade in visade en stjärnfull himmel.

”Tänk inte på döden. Den kommer när den kommer”, sa den första bybon som hade köat utanför Frihetens sal så fort det blev känt att Mutteri skulle till att lämna dem utan några som helst betänkligheter.

”Vad vill du?”, sa Ilmari som var känd för att inte linda in sina svar med långa harklingar och obekväma tystnader.

”Jo, jag vill veta om min son Palle Patteri kommer att hitta kärleken hos någon av flickorna.” Ilmari öppnade ögonen och kisade mot kvinnan Iloona Patteri som han skulle ha känt igen bara på armhålssvetten och den svaga doften av skämd kött. Hur skulle han säga att Palle inte var så pigg på pigor.

”Han är ämnad för något större”, sa han och tänkte på Kalle Pääjyrnä som han sett stå och duscha naken utanför stallet tillsammans med hennes son. Duscha var kanske att ta i. De tvålade in varandra i såpa.

Hon backade bugande, nöjd av att höra något så vackert komma från Ilmaris mun.

Nästa bybo att komma till hans säng var den deprimerade Aina som inte ens kunde koka korvsoppa, finsk basmat som dög till fest, frukost och färdkost.

”Jag vet inte vad jag ska fråga, men alla sa att det var en god idé att fråga dig om hur jag ska bota min depression, innan det är för sent.”

Det här var en intellektuellt utmanande fråga, så Ilmari reste sig försiktigt upp på armbågarna, ångrade sig genast, för höstrån stack in i hans hud som om de var sugstrån och han en läskande dryck.

”Jag ska svara dig med en fråga. Hur länge har du haft denna depression?”

Aina räknade tyst på sina fingrar medan Ilmari betraktade den söta flickan som var strålande som det första glaset på morgonen, fast grumlig inuti, om du förstår liknelsen.

”Jag tror det har varit sex år, om man inte räknar med att jag var glad en dag för två år sedan.”

”Skulle man kunna säga att depressionen är en del av ditt liv?”

”Ja, ja”, sa Aina och log.

”Vad skulle hända om jag tog bort depressionen från dig? Vem är du då?”

Aino tittade ner på sina händer och tvinnade dem hårt.

”Jag skulle vara ingen”, viskade hon.

”Depressionen är din ryggrad, det som får dig att stå upp. Tänk på en sak till, du är byns deprimerade flicka. Vi har redan en glädjeflicka. Du skulle inte vara unik.”

”Det har du rätt i. Tack kära schaman för att du gav mening åt min depression.”

Var och en av byborna kom in och sa sitt sista farväl och ville absolut utväxla uttömmande ord med Ilmari. Om han inte redan låg för döden skulle döden hummade och nynnande ha börjat kvista av en saftig gran och filéat den till lagom stora träplankor inför den sista vilan. Döden var försenad och det var inte lite det. Han skulle få till svars den jäveln. Uttråkad gav Ilmari råd både till höger och vänster och på slutet gav han svar på sina egna frågor. Hur i helvete hade han gått och blivit schaman? Det var förmodligen för att han hade varit utanför Reipasolos gränser och självvalt återvänt, då det ännu fanns vägar att åka på. På 60-talet när han jobbade i en av Kemis dassluktande pappersmassfabriker hade en rödnäsad gubbe kontaktat honom, lovat honom både asfalt och arbetsmöjligheter i Reipasolo om byns enda läskunniga kom tillbaka. Sedan hade Finland glömt bort dem. De hade skövlat skog för att ge plats åt vägen, men efter diverse borttappade dokument hade det växt igen och gjort dem osynliga för omvärlden.

När de som stått först i kön ställde sig återigen i kö som om han var en jävla karusell, beslöt Ilmari för att fejka sin egen död. Han blundade och höll andan, lade tungan prydlig som en slips utmed mungipan och lade armar och ögon i kors och lät kroppen falla tung mot halmen.

Den som väckte honom var förstås Döden.

”Förlåt om jag är sen.”

”Det är ingen idé du ber om ursäkt. Vad har jag gjort dig för ont”

”Det var en bussolycka några mil härifrån. De sprattlade som fiskar. Jag var tvungen att göra något.”

Döden i ett nötskal, som en buss utan tidtabell. Den kom i tid för den som inte alls hade tänkt kliva på, men den som var redo och stod med biljetten i handen, ja de fick fanimej vänta. Döden är å andra sidan ingen buss.