Dissonans

Kvart i tolv. Luften är kvav. Vad som helst kan falla ner nu. Vatten från moln som klämmer ihop sig till tvättsvampar, kanske blixtar som minskar på spänningen. Jag tittar på Lena. Hon knäpper knappen på apoteksrocken och trummar med pennan på bordet. Inte en enda kund. De väntar säkert på solskenet efter regnet som inte vill falla ner.

Så får jag inte tänka, att det inte finns kunder, för nu väller de in. Åtta står på rad vid kölappsautomaten, trycker på knappen och tar sina kölappar. De fyller upp stolarna, sitter på sina rullstolar eller lutar sig mot väggen med armarna i kors. Alla med samma stirr i ögonen. Jobba snabbare, ta två kunder samtidigt. Att det alltid ska vara sådan kö.

Tiden skyndar och adderar en minut på minuten. Max två minuter per kund. Dra ut lådan, hämta medicin, klistra och ta betalt. Fråga kund för kund om läkemedlet är nytt för dem, samtidigt som jag vänder och vrider på förpackningar. Ett ja betyder en snabb förklaring. Bara de viktigaste orden, sådana som de förstår innebörden av. Max tre minuter för ett nytt preparat. Kö-ormen skallrar och slingrar sig. Att det alltid ska ta sådan tid.

Kunden bor inte på ön. Det syns. Blicken är hård. Hon vill bara ha och det jävligt snabbt. Jag ligger redan back på hennes tidskonto. Hon snörper sin mun, blänger från ett stelt ansikte. Parkinson? Nej, Botox.

”Jag vill ha min medicin.”

Jag tittar på datorskärmen.

”Vilken av dem?”

”Det ser du väl.”

Jag lutar mig bak på stolen och drar ett djupt andetag.

”Vad är det mot?”

Hon ställer sig upp och stirrar ner på mig. Svarta ögon. Jag var inte riktigt klok som inte visste vad hon ville ha. Det borde jag veta. Jag pekar på första raden i hennes receptlista.

”Den mot depression?”

”Jag är inte deprimerad.”

”Den för humöret då?”

Samma medicin, fast ett annat sätt att se på det.

”Den för att min man är dum i huvudet.”

”Aha, den.” Jag tar fram det första receptet och granskar den nu på min skärm.

Sara tassar fram till mig. Hon har sett min kunds stela hår och glittersmyckena som intygar att personen framför oss sitter i första klass.

”Vi har ett problem.”

Sara ler stelt mot min kund som pressar upp sin Gucci- handväska som sköld mot den tunna sparvkroppen.

”Det är Martin.”

Jag hade inte hört honom, varit upptagen med att inte slösa bort min kunds tid. Nu hörs Martins munspel. Det skulle kunna vara vackert om han inte var tondöv. Vår egen speleman som hittar sina melodier ur botten av en spritflaska.

Min kund lutar sig fram över bordet.

”Jag har bråttom.”

Jag tittar på Martin och sedan på min kund igen.

”Vi har ett problem.”

”Det är inte mitt problem.” Hon stirrar på skärmen, vill att medicinen ska hoppa ut ur datorn så att hon kan ta den.

 

Martin hänger i halsen om ett ungt par. De ville bara köpa ekologiskt schampo, men de får Martin istället.

”Jag har två nya vänner.”

Det var kanske inte sådan vän de ville ha, en med röda ögon och solbränt ansikte, hål på byxorna på ett hemlöst, otrendigt sätt.

Jag ställer mig framför Martin.  ”Du måste gå ut om du inte ska handla.”

Han släpper mannen och kvinnan och tar fram sitt munspel. Jag lägger handen på hans axel.  ”Gå bort till gallerian och spela. De blir säkert glada.”

 

Kundens mun är ett rakt streck.

”Jag vill ha min medicin nu.”

”Javisst.”

Jag går till lådan och hämtar medicinen.

”Vad har doktorn sagt om den?”

Medicinen ligger i påsen. Doseringsetiketten är signerad.

”Jag vet allt. Ge mig den.”

”Det blir 54 kronor.”

Hon plockar upp sin plånbok. Kreditkorten är som en kortlek, som hon drar ut det översta från.

”Så jag ska ta en tablett om dagen.”

”I en månad. Sedan två om dagen. ”

Kunden trycker in sitt kort i kortläsaren.

”Jag vet.”

Kortläsaren piper. Det finns inga pengar. Hon stirrar på kortet och plockar fram ett nytt. Kortläsaren protesterar, vill inte heller ha de andra korten hon erbjuder. Sjätte kortet får kvittot och kassalådan att åka ut. Kunden ser ut som om jag har smällt till henne rakt över kinden, rycker till sig påsen och går ut.

Det är tomt på kunder. Jag låter bli att undra var de är. Luften är kvav. Som om det ska bli åska när som helst. Jag tittar på Lena och vi tittar på dörren när Martin kliver in. Han lutar sig mot tandborststället och putsar upp sitt munspel på sin skjorta.

”De blev jätteglada, människorna. Sedan ville de att jag skulle gå någon annanstans och göra fler glada.”

Jag lutar mig fram, kupar händerna under hakan. Lena gör likadant. Martin spelar på något som låter som en melodi, men vi är inte säkra. Fötterna stampar en diffus takt och kroppen svänger i en annan rytm. Vi lyssnar på hans munspel, tills han stelnar till och kommer ihåg något.

”Nej, nu måste jag hem.”

Jag nickar mot Martin. ”Var är ditt hem idag?”

”I skogen bakom parken.”

Han ler och stoppar ner sitt munspel i bakfickan. ”De andra väljer alltid granarna med de tjockaste bottengrenarna. Jag tar den som är glesast. Då kan jag titta upp på stjärnorna.”

Dörren går upp. En ny kö-orm ringlar sig fram till kölappsautomaten. Sara tecknar mot mig. Martin är ett problem igen. Jag går fram till dörren och håller upp den för honom. ”Det är bäst du skyndar dig, innan din favoritgran blir upptagen.”

Jag går tillbaka till recepturen. Det har redan gått en minut. Att det alltid ska vara så lång kötid på apoteket. Jag trycker fram nästa kund och ler, tänker på melodin som inte låter som något jag har hört förut.6