Är det någon där?

Torben Prebensen kunde lätt misstas för att vara död, för han satt mest och stirrade rakt framför sig. Det rynkiga ansiktet liknade barken på en tall som drivits upp av kastvindar och kroppen växte neråt för varje suck han tog och flöt ihop med käppen vid hans högra hand. Han badade i ljuset från kristallkronorna som stärkte kontrasterna i finsalongen.

”Är det någon där?”

Det var bara musik från radion vars volymknapp hade halkat av och gömt sig i det vinröda sammetsdraperiets veck.

Han dunkade med käppen igen för att reta hemtjänsten som dök upp när som helst för att bada honom och fylla kylskåpet med aluminiumformar märkta med veckodag som de trodde han kunde läsa. På torsdagar värmde de ärtsoppan och det stank bränt grishår och fis ända till nästa torsdag, tills de diskade den vidbrända kastrullen. En vacker dag skulle de få så de teg, för att de lämnade en blind man med spisplattan på.

”Är det någon där?”

De skulle låta honom svälta ihjäl, inte för att han mindes om han var hungrig.

Torben tittade ut genom fönstret, ett gråsvart töcken med ljusgrå dimma, som en gång sett ut som blå himmel. Förvånat iakttog han ett gult streck som föll i horisonten. Vad skulle det här nu betyda? Ögonblicket var kort och med en tung suck vände han tillbaka mot rummet och stirrade på den grå fläcken till tv, på den större mörka skuggan av flygeln som tyst stod i hörnet och det ljusa diset runt lamporna han hade tänt för att skingra mörkret.

Ett muller skrapade luften och en ny gul blixt skar i det grå. Mullret närmade sig för varje nedslag och medan han funderade på om han skulle sticka ut huvudet för att förkorta lidandet, slog han ner en kruka som kraschade mot golvet. Torr jord sipprade ner mellan hans lår och han samlade ihop den till en liten hög och slängde upp i luften. ”Av jord är du kommen.”

En blixt slog ner i skorstenen och rummet vibrerade till, fick lamporna att släckas och radion att tystna. Ett kolsvart lik under en hög varma tegelstenar, det skulle bli rubriker det.

Ytterdörren gled sakta upp.

”Är det någon där?” ropade han och slog med käppen framför sig.

”Ja”, svarade en man. Typiskt att ljuset gick när han äntligen fick vettigt sällskap, för de där kvinnorna som luktade vitlök och svett stod han inte ut med.

”Proppskåpet är i hallen över hatthyllan.”

Han huttrade till av ett kallt vinddrag som rastlöst virvlade i rummet och han drog upp filten som hade vilat på knäna.

”Tänd brasan åt mig.”

”Nej.”

Det var då självaste fan som skickats till honom. Han rispade handen på kakelugnens vassa metalluckor och stannade upp en stund för att njuta av smärtan som steg upp, av att kroppen ännu inte helt gett upp.

”Vad heter du?”

”Sten.”

”Ge mig tändsticksasken bredvid radion.”

Torben förbannade kylan som kröp i golvtiljorna och när mannen gav honom tändstickorna var det som att röra vid ett isblock.

”Så hette min bror som drunknade i bäcken.” Han drog en tändsticka över plånet och ett gult sken flämtade till liv framför honom. Förundrat betraktade han den vackra lågan, som sken blå runt stickan och sedan gick upp i ett mjukt skimmer av gult och vitt, taggig där den fladdrade i vinddraget.

”Heter du något mer än Sten?”

”Prebensen.”

”Så lustigt. Var kommer du ifrån?”

”Härifrån.”

”Omöjligt.”

Torben sträckte sig efter käppen för att slå mot inkräktaren, men en hand stoppade honom.

”Jag är här för att hämta dig.”

”Över min döda kropp.”

Ljud fortplantades i väggarna, studsade och slog som en gummiboll mot möblerna.

”Är det någon där?”

Någon kastade sig fnittrande över honom och trycke sin kalla hand mot hans kind. ”Ska vi leka?”

Rösten var en tystad barndomsviskning.

”Sven?”

Torben drog den tunna kroppen från pojken som försvann in i sin famn. Kylan rann som iskallt vatten över hans rygg och frös honom till en istapp. Vännen lyfte upp sitt ansikte och hans kropp lyste som en inre värmekälla som sprakade och glödde och smälte ner Torben bit för bit. Salongslamporna tändes och regnbågens färger exploderade inför hans ögon.